Sometimes you just feel tired, feel weak.
When you feel weak, you feel like you wanna just give up.
But you gotta search within you.
Gotta find that inner strength
And just pull that shit outta you
And get that motivation, to not give up
And not be a quitter.
No matter how bad you wanna just fall flat on your face
And collapse.

fight for your right?

Efter ett par långa och jobba dagar är jag nu tillbaka i Sverige. Jag vaknade än en gång med sprängande huvudvärk, tror dom att allt detta ska gå över nu bara för att dom har skickat hem mig? Det är fortfarande lika fel och orättvist. Jag kan inte tänka på något annat men jag kan fortfarande inte förstå hur det kan ha blivit såhär. Varför fick jag inte en andra chans när alla andra får det? Varför fick jag inte prata med de familjerna som ville träffa mig trots omständigheterna? Varför blev jag hemskickad efter en dag istället för att få mina två veckor som jag hade rätt till? Varför ignorerar de mina mail, telefonsamtal och sms, mina enda bevis på att jag inte ljög? Varför sitter jag nu här hemma vid köksbordet och funderar över allt detta helt maktlös? Många frågor utan svar...
Nu ska jag börja skriva ner alla händelser och känslor från dag ett hos familjen tills idag. Sendan ska jag skicka det brevet till alla i CC som är inblandade i detta och deras chefer. Jag tänker inte ge upp förrän jag har gjort allt jag kan för att få min röst hörd.
Så nu ska jag gräva ner mig i detta här hemma till en början. 

sad but true

Jag har ont.. har ont i magen hela tiden, ont i huvudet som aldrig förr, ont i käkarna och en gnutta ont i hjärtat över hur vissa människor kan bete sig. 

Min min föredetta värdfamilj, LCC, en från kontoret i Stockholm och Christi som är program director för CC här, har nu gjort med hjälp av missförstånd och lögner att jag måste åka hem till Sverige.. imorgon.

När jag sa till min värdfamilj att jag inte kände mig bekväm i deras hem av olika anledningar så tog om väldigt illa upp. Och jag fick efter det inte jobba med deras barn längre för dom ansåg att det inte var tryggt, att jag var instabil. Sen ringde jag för att diskutera saken med min lcc, vilket är hennes jobb att se till att både jag och familjen har det bra. Men när jag ringde och skickade sms till henne så fick jag inget svar. Fick vänta i många timmar tills värdmamman sen sa till mig att Rebecca som hon heter ska komma och vi skulle ha ett möte allihop. Jag sa bara okej, och visste inte alls vad det mötet skulle innebära. Men det visade sig sedan vara ett så kallat exitmöte, alltså ett avslut mellan mig och värdfamiljen. Men andra ord så var det familjen som tog det muntliga beslutet att jag inte skulle vara kvar i familjen. Där fick vi skriva på papper och säga våra anledningar till händelsen, vilket sedan blir våra referenser till kommande värdfamiljer och au pairer. Jag vad snäll och sa bara att jag inte trivdes i familjen och att jag inte ville hantera barn som betedde sig som deras gjorde ibland för att det kan utsätta dom för fara vilket blir mitt ansvar. Sen var det deras tur, så på mina papper skrev de såhär: Isabelle kan inte ta hand om barn, speciellt inte två barn. Hon har inget tålamod och är helt fel för detta jobbet.... när vi hade fått säga vad vi tyckte vände sig värdpappan till rebecca och sa: jaja, och vart ska vi göra av henne nu? vi vill ju inte ha henne i vårat hus. kan vi sätta henne på ett hotell?... Värdföräldrarna har skrivit på papper om att jag har rätt att stanna kvar hos dom i två veckor under tiden som jag är i rematch, men jag blev så gott som utkickad ur deras hus. Dom kollade på mig båda två och sa: Ah vad har du för lösning på detta? vad ska vi göra?. Då sa jag att jag kan ringa en kompis och fråga om jag kan få sova hos henne och hennes värdfamilj. Värdpappan lät förvånad och sa, jaha men gå ner och ring henne direkt då för vi vill att du lämnar vårt hus ikväll. Rebecca sa att det är okej så länge hon har en adress på vart jag ska ta vägen. Jag gick ner för att ringa Fanny, och snäll som hon är så fick jag självklart sova där och hon åkte för att plocka upp mig med en gång. När jag kom upp för att berätta att hon är på väg så var Rebecca borta. Hon hade alltså gått utan att veta om jag hade någonstans att stanna över natten och isåfall var. Så jag antog att det var okej att jag åkte med Fanny eftersom dom hade sagt det, inte fick stanna i deras hus och absolut inte träffa barnen igen. Nästa morgon vaknar jag av ett argt samtal från Christi, hon sa att jag hade brutit mot reglerna genom att ha lämnat familjens hus när jag var tvungen att stanna där. Hon påstod att jag bara hade packat mina väskor och stuckit utan att säga något. För det hade tydligen både familjen och Rebecca sagt till henne. Hon sa att Rebecca sagt att jag var tvungen att stanna i familjens hus i två veckor, ingen annanstans. LÖGN! Jag berättade för henne precis hur det hade gått till men hon vills såklart inte tro på mina ord. Jag är ju bara ett barn från ett annat land som inte fattar var jag gör eller har gett mig in på enligt henne... Hon sa att hon inte tyckte att jag borde vara en Au Pair och att hon var tvungen att fundera över dagen/natten om ho ens ville sätta mig i rematch. Hon upprepade också hela tiden meningen "det finns ingen familj som vill ha dig efter detta Isabelle, dom kommer aldrig vilja träffa dig"

Senare på dagen pratade jag men Fannys LCC som hade varit i kontakt med Fanny flera gånger angående mig. Hon sa att hon hade två värdfamiljer som var intresserade av mig, varav en familj hörde av sig till mig och ville ses. Jag blev jätteglad och tog för givet att jag var i rematch, annars trodde jag inte att dom ens kunde låta mig få kontakt med någon annan familj. Christi ringde senare igen och sa att jag inte fick träffa denna familjen förres hon hade gjort sitt beslut om jag fick stanna eller inte. 

Jag fick än en gång gå och lägga med utan vetskapen om jag skulle få stanna i landet och få en andra chans eller om jag skulle bli hemskickad till Sverige. Jag kunde knappt sova alls, och när jag väl sov så hade jag mardrömmar. Vilket jag har haft varje natt sen jag kom till värdfamiljen.

Vaknade tidigt på morgonen av nervositet och magont. Fick samtalet från Christi om att dom beslutat att jag måste lämna landet. Först bokade hon en biljett hem samma senare idag men jag sa att jag var tvungen att hämta min dator som jag lämnat in och skulle inte hinna med att packa och hämta den för att sedan åka buss till en flygplats. Hon blev argare och sa att jag får skylla mig själv. Då ringde mamma till kontoret i Stockholm och tvingade dom att ringa Christi. Tillslut blev flyget ändrat tills imorgon, men då sa hon också att hon hade ringt till Fannys värdföräldrar och pratat. Hon sa att dom sagt att dom inte ville ha mig i deras hus. LÖGN! Jag pratade med dom igår, dom var väldigt förstående och omtänksamma. Dom sa att det är självklart att jag får stanna här och frågade om dom kunde hjälpa mig på något annat sätt. 

Christi sa att hon skulle ringa runt för att hitta en annan LCC som jag kunde bo hos, en främmande människa som jag än en gång blir instängd hos. Hon ringde senare igen och berättade att hon hittat en i Scarsdale, där min värdfamilj bodde. Mer elak människa än henne får man leta länge efter... Jag frågade iallafall om jag åtminstone kunde få gå ut och träffa min kompisar på kvällen. Men det verkade ju inte så troligt. Och DÄR tappade jag all min kraft. Nu har dom tryckt ner mig så lågt det bara går, dom har vunnit. 

Hon sa också i telefonen att familjen har valt att gå ur Culture Care, vilket innebär att dom förlorar pengar och det skyller dom på mig. Allt detta handlar om pengar, dom skickar hem mig för att hämnas och för att dom har makten att kunna göra det. Jag kan inte göra min röst hörd nu.

 Jag har träffat vänner här som är helt fantastiska! Nu måste jag lämna dom på grund av att de vägrar ge mig en andra chans. 

Jag har såå mycket som jag vill säga. Men detta är en liten förklaring på vad som har hänt se senaste dygnen. Imorgon sitter jag på planet hem till Sverige. Och det som känns jobbigast just nu är att jag senast för en timma sedan fick ett mail från en familj i NYC som verkligen är intresserade av att träffa mig. Men jag kan inte, jag FÅR inte. Det känns tungt. 

Tack för alla underbara ord jag har fått skrivit till mig. 

Och särskilt tack till Fanny som har ett så stort hjärta. 

tough times never last, but tough people do

Nu har jag pratat med familjen, jag har pratat med min LCC och jag har pratat med en tjej från CC kontoret i Stockholm. Jag fick lite förståelse av tjejen från Stockholm, men annars noll och ingenting. Alla säger att jag borde ge det mer tid, allt är nytt i början och man blir van vid det. Men jag är väl inte dum? jag känner ju direkt när jag har att göra med människor som jag inte alls går ihop med. Och dessa människor ska jag leva med under samma tak i ett år.. nejnej, jag tänker inte ge det några veckor. 
Att prata med mina värdföräldrar om hur jag känner var jobbigare än vad jag hade föreställt mig, och då hade jag verkligen berett mig på det värsta. Inte nog med det så måste jag göra det idag igen, tillsammans med min LCC som antagligen är på deras sida... Nu blir det tufft att stå på sig och att ha minsta lilla stolthet kvar. Jag kommer gå från bordet med skam och ångest. Jag hoppas att jag kommer våga kläcka ur mig att jag vill byta familj. Och om jag nu gör det så kommer dom ha tusen följdfrågor som jag inte kommer ha ett vettigt svar till. 
Varför ska det vara så himla svårt? Hade jag inte haft min familjs och vänners åsikter om det här så hade jag förmodligen intalat mig själv att det är JAG som gör fel... Tack till alla som förstår mig! 
Funderar på att skriva ner punkter och öva in dom. Som man gjorde inför redovisningar i skolan.. Hoppas jag får ett MVG ikväll, det behöver jag för att må bra.
AMEN 

mindfreak

Idag jobbade jag mellan 8-13. Min plan för dagen var att åka med några tjejkompisar på restaurang och sen gå ut. Men eftersom jag är den enda som har fått curfue när jag är ledig, så var jag tvungen att vara hemma senast halv 1 på natten. Så det blev ingen utgång för min del. Istället satte jag mig på tåget in till Manhattan och gick omkring där i flera timmar. Det är en sån häftig känsla att bara gå där och suga in alla intryck. Det spelar ingen roll om man går omkring ensam i den staden, för man känner sig ändå aldrig helt ensam. Jag lade märke till att männsikor här är så mycket trevligare än hemma. Två exempel på det var att när jag gick på stan och åt en glass så var det TVÅ stycken som frågade glatt om glassen smakade bra. Sen gick jag förbi en uteliggare som satt med hängande huvud och såg inte ut att må så bra. Då går en man fram till henne och frågar om allt är okej. Jag gick vidare och såg inte hur det gick med henne, men sen när jag går samma gata upp igen så sitter dessa två brevid varandra intill väggen och pratar, han har bjudit henne på en glass och sitter och håller hennes lilla pappers skylt. Den mannen måste ha ett stort hjärta. Ibland önskar jag att man vore sån, men att se honom göra en så god gärning gjorde mig glad :) 

Det var skönt att komma ifrån verkligheten ett tag idag, att bara vara för mig själv och inte tänka på något. Efter att jag vandrat runt där i några timmar mötte jag upp Madde och Sejla, vi letade upp en jättemysig kina restaurang där vi åt god mat och pratade. 

Imorgon är det en betydelsefull dag för alla New York bor, nämligen exakt 10 år sedan terrorattacken vid Ground zero. Där kommer dom att ha minnesstund för alla familjer som blivit drabbade, det kommer med andra ord vara otroligt mycket folk.. 

Jag ska hålla mig borta ifrån Manhattan imorgon, men jag kommer absolut skänka dom mer än en tanke.

nu är det läggdags. imorgon är en ny dag, och jag måste slå på en glad min. 

godnatt

keep your head up high

Varför ska jag alltid ha otur? Jag VILL trivas, men det gör jag inte. Jag försöker att bita ihop, men det känns också fel. Detta är jobbigt.. 

vardag

God morgon!
När jag vaknade idag tog jag en promenad ner till banken för att fixa ett amerikanskt bankkort, men det var inte så lätt som jag trodde så jag kom hem utan.. Måste höra lite med andra Au pairer vilken bank dom hade och vilket sorts kort jag borde välja. Det hade varit skönt att få gjort allt sånt tråkigt. Men det var himla skönt med en promenad, dessutom fick jag ju tittat mig omkring i området till fots eftersom jag inte kan köra bil än.
Hade möte med min LCC igår kväll också. Jag, hon och min värdmamma gick igenom massa papper, min LCC är som en kontaktperson till mig. Så henne kan jag vända mig till om det är något jag undrar, behöver hjälp med eller om det är trubbel mellan mig och familjen som vi inte kan lösa på egen hand. Hon var jätte trevlig och lätt att prata med, så det känns skönt!